Om mig

HelenaJag är auktoriserad socionom och har arbetat sedan 1998 med barn och ungdomar inom socialtjänsten, senast som biträdande enhetschef med familjehemsplaceringar och kontaktverksamhet. Jag har också anlitats som föreläsare på Socialhögskolan i Stockholm kring att arbeta tvärkulturellt.

Min plattform är systemteoretisk. Det innebär att jag försöker behålla synen på det mångdimensionella i den mänskliga tillvaron och fokuserar på relationer och positioner. I handledning innebär det att jag arbetar för att aktivera hela gruppen så kollegor får möjligheter att hjälpa varandra vidare. Dessutom innebär det att jag anser att det är viktigt att människor erbjuds möjligheter att prata om det som är väsentligt för dem i deras arbetsvardag. Min inställning är att allt bör vara tillåtet att prata om i handledningen, så länge det sker på ett konstruktivt sätt med fokus på att vara gynnsamt för arbetsplatsen.

Min inriktning som socialarbetare är att fokusera på det som fungerar och bygga vidare på positiva spiraler, utan att bortse ifrån det som är svårt. Eftersom jag tror mycket på att stärka det som fungerar har jag intresserat mig både för forskning kring risk- och skyddsfaktorer, det lösningsfokuserade förhållningssättet (tex. Insoo Kim Berg) och Aaron Antonovskys hälsoforskning med begreppet KASAM (känsla av sammanhang). Jag är också mycket intresserad av ett hållbart arbetsliv. Med det avser jag främst hur vi orkar och hittar lust att fortsätta i människovårdande yrken, alltså att vi håller länge. Jag inspireras av österländskt tänkande när det gäller att ta hand som sig själv, må bra och orka ge. Hållbart arbetsliv är också ett fokus på den blogg jag driver. Jag även noga med hur jag som individ kan bidra till ett hållbart arbetsliv i miljöhänseende.

Jag är pragmatiker och praktiker, vilket gör att jag lånar både av psykodynamiska tankegångar och från KBT. På senare år har jag intresserat mig mer och mer för hur hjärnan fungerar, vad som påverkar vår personlighet och neuropsykiatriska funktionsvariationer (som ADHD och autism). Sist men inte minst anser jag att ett normkritiskt tänkande och perspektiv på makt och maktlöshet är viktigt att hålla aktuellt i psykosocialt arbete.

Det viktiga är att det fungerar, är etiskt försvarbart och användbart i stunden.

Hör gärna av dig!